månadsarkiv: oktober 2017

” much going on

// My everyday

Text skriven 15 Maj 2017
När bloggen ändå är nedlagd tänkte jag publicera lite gamla grejer jag skrivit, som endast blivit ett utkast då det var för naket för att publicera. Kul grej att kika tillbaka på!

____________________________________________________________________

Varför slutar lyckorus att komma? Det var så länge sedan nu jag var riktigt lycklig, inombords liksom. Det var väl i Kungsan med Jossan och det berodde på att jag hade absolut ingen stress eller press på mig + otroligt sällskap. Har alltid sagt att jag behöver en rejäl kombination av både stress och press för att kunna prestera men på senaste har jag börjat fundera på om det verkligen är svaret på mina problem. Jag presterar ju egentligen så mycket sämre nu. Hur tar man sig tillbaka?

Mitt nya jobb vara att ta vatten över huvudet. Nu har jag dessvärre bokat upp massa pass hela Maj och känner att jag inte kan dra in några av de dagarna. Får väl kämpa sönder hela Maj och missa ännu mer av våren. Tror det handlar mycket om det också, att jag varit så jävla upptagen att jag missat att slappna av och ta in vädret typ. Eller inte bara vädret, men allt vad våren innebär. Känslor, massa härligheter. Mina löprundor finns inte längre och träna i huvud taget hinner jag inte med. Jag hinner inte med någonting. Knappt ens träffa vänner. Nu har det även dykt upp en person som jag verkligen vill spendera massa tid med. Idag skulle jag jobbat men fejkade sjukdom för att chilla i sängen hela dagen med honom. Jag är så trött.

Jag är trött. Trött på att vara så jävla upptagen hela tiden, inte hinna tänkta på mitt egna eller andras välmående.

Jag längtar efter min tid hos skolsystern som förhoppningsvis är snart. Förhoppningsvis…….

Nu brister jag igen. Nu kommer tårarna. Tårar är bra, men gör så ont. Eller det är fan värre att hålla dom inne. Saknar våren. Inte vårens som är nu för den är borta. Jag har missat hela våren känns det som och kommer fortsätta missa den. Fan fan fan. Vill säga upp mig efter Maj. Men samtidigt vill jag vara den där jätte driva jätte duktiga tjejen som bara kör på utan stopp.

Follow

Förminska aldrig ångest

// My everyday

Text skriven 10 Maj 2017
När bloggen ändå är nedlagd tänkte jag publicera lite gamla grejer jag skrivit, som endast blivit ett utkast då det var för naket för att publicera. Kul grej att kika tillbaka på!

____________________________________________________________________

För några dagar sedan satt vi några stycken vid ett bord på lunchen och helt plötsligt hade vårt samtalsämne helt spårat ur och vi började snacka om ångest. Reflekterade över hur vi 3 av 4 i samtalet hade upplevt riktig ångest senaste månaderna. Sådan som man lägger sig ner på golvet och gråter av. Och vi alla tre är verkligen utåt väldigt väldigt glada, positiva och driva tjejer alla tre. Det är så konstigt det här, hur lite vi faktiskt vågar prata om ångest.

Jag är inte deprimerad, jag har inga problem. Jag är den där jätte glada, jätte positiva, sociala och driva tjejen med bra betyg, socialt liv, jobb osv. Men jag, som många andra, upplever ändå ångest. Kanske vet ni känslan av att vakna upp  på morgonen med sådan ångest att man inte kan lämna sängen den dagen. Det hände mig massor i vintras. Otroligt mycket hände och otroligt mycket hände inte och vissa dagar var shit. Alla har sådana dagar. Självklart har många det värre, men det är inte vad detta inlägg handlar om. Ibland mår jag dåligt och varför ska jag behöva måla upp livet för er som om jag aldrig gjorde det? Den perfekta rosa ”bubbelgumsvärlden” eller ”blogglivet” finns inte. Lovar på allt jag har att alla människor du ser upp till har ångest och mår dåligt ibland. Det är OKEJ. Och vad man gör för att få bort ångest har jag verkligen ingen aning om.

Vi pratade vid den lunchen om olika typer av ångest. Mina två kompisar kände sig så jävla stressade utan kontroll över situationen och det ledde till mental breakdowns då och då medan mina egna mental breakdowns uppkom(mer) av att inte ha kontroll över mig själv. Det var ett himla nytt samtalsämne för mig. Nytt och jätte skönt att prata om på något vis. Dela med sig och bara inse att man inte är dum i huvudet eller sjuk för att ha ångest ibland över saker och ting. Det händer oss alla, även om vissa fall självklart är värre än andra.

Men en sak kom vi fram till, oavsett vad någon har ångest över;
 förminska aldrig ångest. 

Haft dessa byxor i typ varje inlägg senaste två veckorna hahaha hoppas ni älskar dom lika mycket som jag eller inte det spelar ingen roll <3 Puss hjärtan ni är bäst

Jag vill vara fett öppen med er. Gillar att kunna ha bloggisen som en dagbok för allt möjligt trots att otroligt mycket lämnas utanför. Det mesta roliga skriver jag inte om, hihi. Busig ;)

Follow

Tankar om att jag suger och behöver en nystart med mig själv

// My everyday

Text skriven 19 April 2017
När bloggen ändå är nedlagd tänkte jag publicera lite gamla grejer jag skrivit, som endast blivit ett utkast då det var för naket för att publicera. Kul grej att kika tillbaka på!

____________________________________________________________________

Har bara en sak att säga just nu. Det är att jag suger. Förutom att jag på något sätt är helt okej bra i skolan så suger jag, helt sjukt duktig jag är på vissa saker som faktiskt är kul (hint hint, ekonomin). Har suttit hela dagen och gjort absolut ingenting fast jag har haft mycket jag behöver göra. Mycket jag säger att jag bryr mig om fast som jag obviously inte bryr mig om eftersom att jag inte gör något. Skulle pluggat, bestämt träff med en tjej som tror att jag inte bryr mig lika mycket om henne som hon gör om mig och gjort massa saker. Istället slutar denna dag som alla andra dagar, genom att jag inte gjort ett shit. Min motivation är som bortblåst och kanske lika så inspirationen. Eller jag vet inte, kanske är motivationen det största problemet i alla fall.

Hur hanterar man ens sånt här? Är det inte bara att bestämma sig, nu fan tar jag tag i mig sj’älv och börjar mitt nya liv. Det är väl bara så enkelt säger dom. Att bestämma sig. Men inte fan fungerar det så. Inte för mig, inte längre. Förut hade jag sån jävla lyx, kunde bara bestämma mig för något och sedan lyckas med det, orka hålla uppe det drivet jag hade kring den saken. Men ikke. Vette fan. Det gäller inte bara skolan, utan allt runt omkring mig. Allt som liksom ingår i en snart 17 årings liv. Hatar att skriva 16 åring så skriver hellre 17, slipper jag känna mig så liten.

Allt jag helt ärligt tänker på är hur jag ska spendera mina pengar. Visst är det tragiskt? Verkligen hela tiden cirkulerar tankarna kring vad jag ska köpa härnäst, hur jag ska hitta ”min stil” jag så desperat försöker hitta genom knasig shopping och random inköp jag egentligen inte alls vill ha. Och hur jag ska spendera rätt pengar på rätt umgänge. Liksom detta kan jag inte göra med dom eftersom att jag hellre lägger de pengarna på några jag inte träffat på ett tag. Sjukt egentligen.

Det är kanske nu jag ska bestämma mig och ta tag i mig själv. Sätta upp nån plan om att plugga 1h varje dag, även om det är världens mest orimliga mål för någon som inte ens pluggat 1h i veckan tidigare. Kanske också sätta upp som mål att ta mig till gymmet 2 dagar i veckan och ut och springa en dag i veckan. Kan jag hinna det tror jag? Eller orkar jag ens riskera att möta honom på gymmet de två dagarna jag ska dit? Fan att mitt gym har bindningstid tills i Augusti, vill därifrån. Förutom skola och träning som jag borde börja med så vill jag hinna med att umgås med alla jag tycker om. Det är så himla mycket människor jag aldrig spenderar tid med som jag så gärna vill umgås med, och träffa ännu fler nya människor. Har insett hur extrovert jag är egentligen, om jag inte redan nämnt det. Inte så att jag ständigt måste vara med människor, sådär översocial, utan mer att så fort jag umgås med folk laddas mina batterier och jag tar slut på dom när jag är själv. För att kunna vara själv utan att få panik behöver jag umgås med människor som utvecklar mig och som ger mig najs relationer.

Det är nog prio ett i mitt liv, men den punkten är rätt säkrad. Men vill vidare, förstår ni? Vill inte vara fast i samma kompisgäng eller egentligen vill jag inte ens bli associerad med en viss grupp av människor. Jag vill ju umgås med massa olika? Att ens vissa stör sig på det är ju helt sjukt. Plz.

Godnatt peeps. Ska ta mig upp och göra mig i ordning. Komma igång med livet.

Follow

Som alltid, bara för att hålla mig kvar

// Tankar/åsikter

Text skriven 3 Mars 2017
När bloggen ändå är nedlagd tänkte jag publicera lite gamla grejer jag skrivit, som endast blivit ett utkast då det var för naket för att publicera. Kul grej att kika tillbaka på!

____________________________________________________________________

Jag önskar ju att han snapade mig oftare bara för att höra av sig till mig. Att han liksom någon gång kunde stanna å ta ner sin jävla vägg av ”jag bryr mig inte” hårt skrivet med feta bokstäver. På samma vis önskar jag att han kunde ge mig lika mycket kärlek och uppmärksamhet nykter som med alkohol i kroppen, så mycket att han knappt kunnat titta rakt.

Fan

Jag är så fast i en människa säkert enbart på grund av att han inte ger efter. På grund av att han är så sjukt svår, av och på. Och sen varenda lilla gång han ger efter, om så bara med en snabb, obetydlig komplimang skickad på sms, då smälter jag. Det pirrar till sådär härligt och jag får en känsla av att han kanske vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Fast det är antagligen bara inbillning, eller en del av ett spel. Kanske har jag ändå gått med i leken och får leken tåla. Kanske var det jag som startade det. Kanske vill jag vara kvar i det. Vet inte, känns som om ifall han skulle ge efter, skulle jag tappa intresset. 

För honom är jag en självklar nr. etta på fyllan. Värd att snapa när jag inte är där, dubbelsnapa när jag inte orkar bry mig nog för att svara, lägga ner så mycket känsla, beröring & tid på om jag är där på samma luddiga hemmafest. Så finns det tillfällen utanför fyllan, men de är 1/1000, max.

Mitt i allt vimmel av känslor upp och ner skickar han ett sms. Jag svarar ilsket och hoppas att han ska ignorera som vanligt så jag skulle slippa bry mig, slippa svara återigen, slippa vara dum nog för att hoppas på svar. Alltid då, när jag helst bara vill slänga allt åt helvete, det är då han säger nej, stanna jag vill ha kvar dig. Faller tillbaka. Snubblar på mina egna skosnören jag knöt för slarvigt bara för att slippa springa upp för den ansträngande backen. För det är ändå enklare, enklare med hopp än utan.

Nu när vi inte är på samma fest, när jag i själva verket ligger nerbäddad i sängen och skriver med honom som redan nu är stupfull som vanligt. Vet precis hur det ser ut. Tänkandes på mig (?). Återigen skickar han något oklart, något som får mig att vilja kasta både honom och mobilen i väggen, och ett annat sms som får mig att ramla igen. Vill ha honom mer för att han inte vill ha mig, just eftersom att han gång på gång emellanåt visar hur mycket han vill ha mig. De där 10%’arna.

Läste hans sms och hoppas att han ignorerar att jag inte svarar på det han skrev.
Näe, hoppas att han ser att jag ignorerat det och skickar ett nytt.
Precis sådär som alltid, bara för att hålla mig kvar

 

Follow